jenniferandthegang

..ja jag vet inte. Det har väl gått en 1-2 veckor sen sist jag var frustrerad och när man inte trodde att man kunde bli mer irriterad så blir jag det! Var på intervju på Talking people inne i vasastan som kundtjänstmedarbetare. Lysande sickan, tänkte jag eftersom T och H också jobbar där. Går dit, sätter mig i soffan och väntar med en kopp kaffe i handen. Fram kommer det en kort tjej som liksom är väldigt nonchalerande och dryg. Vi sätter oss i hennes kontorsrum och hon börjar berätta lite om företaget, arbetet osv och självklart sitter jag koncentrerad och fokuserar mig på att ta in varje ord. Sen gott folk, frågar hon hur jag kom i kontakt med annonsen? Då säger jag lite lättsamt att jag såg annonsen på internet och att två kompisar tipsade mig om jobbet. Hon börjar prata om att, amen är det H och T? -Ja, svarar jag, helt omedveten om att det var det stora problemet och den anledningen till att jag inte fick jobbet. Förlåt, men vad är det för skillnad på om jag känner två personer eller att jag kommer in där helt nollad och inte känner någon? Visst, kan tänka mig att de kan tro att det blir en massa "kompissnack" och gängande, men klart som fan jag förstår att jag inte kan hålla på med bara dom och skita i mitt arbete. Arbetet kommer först, sen kommer att försöka komma in i själva gruppen och träffa nya människor sen som tredje (och sist typ) så kommer mina absoluta vänner. Jag som trodde att det var just i den moderna jobbletandet där kontakter var det första och främsta, the a och o.

Och sen igår var det en helt galen dag. Det är såhär att jag går på jobbgarantin för unga på arbetsförmedlingen. Vi sitter där ett gäng jobbtörsiga och glada ungdomar som med spänningen kommer varje onsdag för att se om våra coacher har något jobberbjudande. Det brukar oftast finnas alla möjliga jobb, men oftast inget som lockar just mig. Nu i onsdags var det såhär att jag kom dit lite deprimerad, pga talking people och så var det nåt med en skärgårdsbutik etc. Johanna säger till mig: Bärförsäljning, låter det intressant? -AMEN JAVISST tänker jag och får ett litet leende på läpparna. Vi fyra ungdomar får ett nummer och glider iväg. Jag ringer upp  han som äger företaget, pratar lite och bestämmer att vi ska träffas nästa dag (alltså igår på den galna dagen). Jo, så träffas vi och han kan inte erbjuda mer än 50 kr i timmen vilket låter helt jävla absurt, så jag och en tjej försöker fiffla oss in i det tills han säger att "om vi försöker fixa ett bättre ställe där vi kan sälja, får ni 80-90 kr i timmen istället. Dumma (eller kloka, trodde vi ja) som vi var så bestämde vi oss för att försöka hjälpa honom och åkte runt på några x-antal ica för att försöka få in oss där. Till slut efter två timmar tänkte jag o den här tjejen att vi skulle typ springa bort. Jag vågade inte, eftersom han hade mitt nummer. Så ja, finns så mycket mer att berätta, men att sitta i en illaluktande bil med en jävla kille som knappt kunde svenska, åka runt på olia butiker och prata med personal och chefer var så JÄVLA pinsamt. Efter all jävla galenskap och pinsamhet så åker vi tillbaka till arbetsförmedlingen där våra kära coacher är där och vi berättar allt. De blir helt chockerade och ja, en lång dag helt enkelt. Roligt var det iallafall mitt i all pinsamhet och rädsla.