Tråkighetens klimax

Vet ni vad det värsta jag vet är? kom igen..gissa nu. Jag räknar till tio. ett..två..tre..fyra..fem..sex..Räknar ni nu? sju..åtta..nio (det börjar osa bränt)..TIO. Har ni gissat någonting nu? Hoppas det. Det absolut värsta jag vet, med mig själv, är att vara tråkig. En tråkig person som antagligen bara utöver tråkiga saker och beter sig ensidigt är ingen person som lyckas väcka mitt intresse eller någon annans för den delen. Under de senaste dagarna, eller egentligen dom senaste veckorna, har min nivå till tråkighet bara ökat. Just nu känner jag oroheten över att ha kommit över den nivån som befinner sig högst upp. Den nivån som är tråkighetens klimax. Vem FAN vill komma över den? Ändå så sitter jag här och skriver på detta inlägg och gör ingenting åt saken.

Skolan har förstört det mesta med mig. Jag är tråkig. Jag är ensidig. Min vardag är alltid densamma. Jag ställer mig frågan: VARFÖR gör jag ingenting åt saken? Ska jag acceptera att min pluggtid endast kommer bestå av plugg och åter plugg, som 95% av tiden gör mig helt meningslös som person? Måste det verkligen vara som så, att eftersom skolan hamnar som prioritet ett väljer jag att bli den soffliggaren med datorn i spetsen och böckerna vid sidan om? Jag visste det redan innan jag hoppade in i universitetslivet att livet hade sina mörka stunder. Då jag behövde sitta för mig själv och studera på tills jag till slut blev utbränd och nådde över tråkighetens klimax. Jag visste det hela tiden. Jag blir inte chockad eller överraskad för den person jag nu blivit, inte alls. Jag blir mest förundrad över om det är acceptabelt. Gott folk, är det accepterat?

Jag tänker på Johan Glans youtubeklipp från parlamentet då han predikar om det här "jävla sverige". Ett meningslöst arbete, samma jävla helgsaktiviteter: Hey baberiba hit, idol dit. Snart kommer jag väl bli så tråkig och gammal att den enda roliga helgsaktiviteten jag utöver är Så ska det låta. Jag lovar er gott folk. Om det har kommit så långt att jag anser att Så ska det låta är ett program jag gärna kollar på en fredagskväll med karameller i spetsen: Döda mig då.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0